Historian om Måsen

Det var en gång en mås. Han levde i ett konstigt samhälle där alla måsarna inte längre kunde flyga. Ingen funderade så mycket över det utan deras lilla måsliv gick vidare. De blev allt duktigare och rikare och fetare måsar i kolonin. De gifte sig byggde allt finare hus att bo i och började göra allt måsar inte borde göra. Men ute på havet fanns fortfarande några som inte mist konsten att flyga. De älskade med varandra fritt och hade inga speciella hem och de levde ett enkelt liv i full frihet och var ytterligt vältränade pga av att de ständigt flög. De bekymrade sig inte över någonting i livet och levde för det de visste de var födda till.

En dag stod en 43 årig mås och tittade ut över havet. Han var nyskild lite halvfet och hade ingen tillit till livet längre. Han hade förlorat sitt fina hem och det enda han hade kvar var hans tre underbara måsbarn som han inte visste riktigt hur han skulle visa dem livet längre. En annan mås ännu fetare och aningen auktoritär undrade varför han stod där och såg ut över havet och lät livet passera.

-Ut och jobba med dig igen och ta ansvar för dina barn och tjäna pengar igen sa den lite fetare måsen.

-Men jag vill flyga som måsarna därute långt borta. De ser ju så fria ut. Varför gör vi inte det längre?

-Lägg av! Har du tappat förståndet helt! Följ med mig här så ska jag lära dig att starta ett företag igen eller hjälpa dig att få ett jobb! Du måste rycka upp dig. Eller kanske det finns lite psykofarmaka som kan ta dig tillbaka. Jag vet en bra läkare. Han fixar det.

-Men jag vill lära mig flyga!!!

-Jag har inte tid längre att stå här och förspilla min dyrbara tid med att hjälpa en dåre som dig. Jag måste tillbaka och se till att nästa årsredovisning visar ännu mer vinst. Det ser bra ut för oss i år. Lite synd är det ju att jag aldrig hinner med mina barn nu men den tiden kommer det är jag säker på. Den lite fetare måsens barn var 16 och 18 år.

-Gå du-jag stannar här ett tag till. Jag ska flyga så där en dag!

-Lycka till! Men jag förstår mig inte på dig längre. Du var ju alltid en av de bästa på att generera pengar. Det kan du väl fortfarande även om du nu råkade förlora allt. Det kan ju hända även den bästa!

Den 43 år gamla måsen tänkte i sitt stilla sinne att nu får det fan vara nog. Han tittade med vemod på den koloni han så länge tillhört och han såg bara lidande innanför alla deras välpolerade skal. Att jag inte sett det här tidigare tänkte han. Tänk om jag hade kunnat flyga när jag var liten! Varför fick jag inte lära mig det? Han såg sina föräldrar i var sitt hus lite i utkanten av stan och tänkte att det kan inte ha varit så lätt för dem heller för deras föräldrar kunde nog inte flyga heller.

Men bättre sent än aldrig. Nu ska jag flyga och lära mina barn vad det innebär och sedan kan ju de lära sina barn och så kanske den här eländiga kolonin är försvunnen en dag och ersatt av ett flygande kaos av fria måsar i kärlek.

-Sen tog den nu 43 år gamla måsen om än med något ömmande kroppsdelar här och där ett avgörande beslut. Han fällde ut sina vingar som inte varit använda sen 3-4 årsåldern sist och kände att det var ytterst obehagligt att se dem. De såg helt nedrostade ut och han funderade om det verkligen skulle gå att flyga med dem överhuvudtaget.

Rädslan kom i vågor nu och han var helt övertygad om att det här kunde innebära en säker död mot klipporna där nere. Det var ju säkert 1000 m rakt ned.

 

Nu hade ett antal ännu fetare måsar samlats och undrade vad som var på väg att hända.

-Hur ser du ut egentligen? Du kan ju inte veckla ut dina vingar. Du vet att det är förbjudet i vårt samhälle att ens visa dem och nu har du till och med börjat veckla ut dina.

Du ser ju bedrövlig ut. Du behöver hjälp! Du måste inse att du aldrig kommer att kunna flyga och att det i princip är förbjudet enligt lag! Vi får lägga in dig!

Men något i samhället hade fått den här måsen att rannsaka sitt inre och plötsligt fanns där en stark känsla av att nu var det dags att prova vingarna. Hans liv svindlade förbi som i en film och nu var beslutet nära. Det får bära eller brista tänkte han. Jag kan inte leva deras eländiga liv längre i ett samhälle präglat av habegär och maktlystnad.

-Nu flyyyyyger jag!!!!!!!!!!!!!!!

Vingarna bar inte alls och han kände att farten ökade dramatiskt. Det var som ett fritt fall helt utan fallskärm.

Det här kändes plötsligt inte bra alls längre och nu längtade han mer än någonsin tillbaka till sin familj och önskade vid Gud att han aldrig varit otrogen mot sin fru och skilt sig. Smärtan var fruktansvärd och farten bara ökade. De hade rätt. Vi kan inte flyga tänkte han. Jag störtar i fritt fall mot en säker död!

Vad har jag gjort! Han ångrade alla tokiga beslut och att hans bolag hade gått i konkurs så vårdslöst. Men så plötsligt hände något….en av vingarna fick lite luft under sig och nu tumlade han vilt runt i dramatiska rörelser. Det var totalt kaos men farten hade ju faktiskt minskat lite.

Fan tänkte han är det så här man ska dö! Av någon anledning hade nu även den andra vingen om än i bedrövligt skick fått även den en uns av luft under sig och det såg inte riktigt lika ut.

Farten avtog och den vilt tumlande måsen 43 år gammal undrade vad i helvete är det som händer med mig men det var ändå sant att den så säkra döden var ändå lite mer avlägsen sen tidigare och han kunde samla sina tankar lite igen.

Plötsligt insåg han nyckeln till det att undvika det här eländet. Man måste lära sig att flyga som riktigt ung och när föräldrarna och skolan omedvetet vill ta bort den förmågan måste man ändå komma till insikt på nåt sätt.

Hans sista tanke var att om han fick vara med om ett mirakel och att klipporna som med svindlande hastighet närmade sig inte dödade honom skulle han viga sina nyvunna erfarenheter att hjälpa måsarna i kolonin att lära sig flyga igen.

 

Med ett brak åkte han rakt in i klipporna med sin halvfeta kropp som definitivt inte kunde flyga. Han var ändå lite stolt över att ha känt vinddraget under sina bedrövliga vingar som mer såg ut som sönderskjutna lakan.

Kontakten med klipporna blev katastrofal. Hans kropp kastades runt i omgångar och studsade mellan klipporna. Farten hade ändå bedarrat avsevärt innan krashen och han blev yr av upplevelsen och tänkte att nu är jag död!

Märkligt nog såg han på sin kropp ovanifrån. Han insåg att den fortfarande levde. Den värkte överallt. Nacken var som ett skruvstäd. Vingarna var krokiga som som en alpväg. Hjärtat slog vilt.

Jag lever i alla fall. Det är ett mirakel. Jag har fallit fritt 1000 m..och jag lever!

Känslan var euforisk ett tag. Var är jag nu tänkte han. Allt var kallt. Inga varma hus längre. Här var det inte kul att vara. Den euforiska känslan av att ha överlevt fallet mot en säker död avtog sakta och byttes mot ånger och smärta igen.

Fan med nu har jag ju ingenting. Var är mina barn? Satan de är ju kvar däruppe och här ligger jag.

Här kan jag ju inte stanna! Nu fanns det bara en utväg. Jag måste lära mig flyga härnere. Jag lovade ju att komma tillbaka och lära de andra konsten om jag överlevde. Jag lever ju uppenbarligen och min enda chans att hålla mitt löfte är ju att flyga tillbaka för att falla fritt tillbaka är ju omöjligt.

Det hade ju Newton rätt i i alla fall tänkte han.

Men det kommer ju att bli omöjligt! Hur ska jag kunna lära mig flyga igen när ingen lärt mig det. Kanske finns det någon i närheten här nere som kan flyga. I dagar letade han efter någon att lära av. Men det var tomt. Han var instäng! Det här var inte bra alls. Han ångrade bittert allt han gjort igen och insåg att hans nuvarande situation var ohållbar. Han levde helt i det okända och det var med mycket möda han trots allt lärde sig att få tag på mat och lite värme.

Månaderna gick och han var nu ändå rimligen bekväm med att ha tillit till att finna mat för dagen och ha någonstans att sova utan frysa ihjäl. Men han saknade sina barn fruktansvärt och undrade fortfarande varför han lämnat dem.

Men verkligheten var ett faktum. Han var instängd! Han kunde inte flyga! Hur han än övade varje dag gick det bara inte att få ut vingarna tillräckligt och det lilla flaxande han var kapabel till lyften honom ett par decimeter över marken.

Måsens vrede var nu så enorm att krigsguden Ares hade lyft ett ögonbryn!

Nu var han så vred att hjärtat skars i bitar inom honom. Tankarna och vreden tumlade runt fritt. Hatet mot världen däruppe som hade fått honom att hamna här bara växte i styrka. Måsens okontrollerade vrede fick honom att tänka på hämnd. Vreden bara växte och nu var han dessutom rasande på sina föräldrar som inte lärt honom flyga.

-Det är erat fel att jag sitter här nu era eländen till föräldrar.

Vreden slet honom i stycken i det inre och frustrationen var obeskrivlig. Det gjorde så ont och på samma gång ville han bara skoningslöst slåss mot allt som kom i hans väg.

Här fanns inget att gå loss på-bara ensamheten. Till slut bara vrålade han ut sin smärta och skrek och kastade saker runt sig tills han föll helt utmattad till marken.

 

Sedan började han plötsligt gråta hejdlöst och det kändes så skönt. När gjorde jag det senast tänkte han. Det var väldigt längesen.

Efter att ha gråtit och varit ytterligt vred i omgångar ett par veckor till infann sig nu en helt ny känsla av lugn och till och med en form av ny kärlek till sina föräldrar och till och med de andra feta måsarna i samhället däruppe såg han på med nya ögon. De var egentligen rätt vackra men de visste ju inte bättre. Fanns hans djupa kärlek bakom all vreden och sedan sorgen? Var de skalen kring hans djupa inre i kärlek och harmoni ? Det var en helt ny insikt i hans lilla måsliv.

Han insåg vid 43 års ålder att kärleken måste vara det största i livet och att om han nu på något mirakulöst sätt kunde komma tillbaka skulle han lära dem flyga i kärlek.

 

Den nu något mindre feta 43 åriga måsen vädrade morgonluft igen. Dagarna var otroligt vackra och han såg saker han aldrig lagt märke till förut. Soluppgången. Doften från naturen. Stenarnas form. Naturens krafter. Regnets härliga känsla när det mötte hans fjädrar. Den friska känslan av ett kvällsdopp före hans enkla middag. Känslan av att äta mindre. Att njuta av maten han åt. Ja det var en helt ny värld som hade öppnats.

-Tänk om jag bara kunde flyga och visa dem vad livet egentligen handlar om. Det är det enkla i livet som är livet. Kärleken och naturen. Närvaron!

Smärtan var enorm av att se allt detta och behöva leva den sanningen på egen hand härnere. Dagarna var många när han vältrade sig i ångest över det han gjort men samtidigt var han oändligt glad över att ha kastat sig ut.

Nu hade flera år gått och hans kropp var inte fet längre. Den var vältränad som måsarna därute och han hade ju inget val. Här fanns bara naturlig nyttig mat.

Det var en vacker dag i November nu. Kylan hade kommit igen och det var dags för en ny vinter.

Lidandet och smärtorna hade avlöst varandra länge nu men hans kropp och själ var fyllda med en enorm energi igen.

Han minns egentligen inte när han kände sig så här sist. På något sätt kände han att det var en speciell dag. Han tittade på sina vingar och vecklade ut dem. De var nu vita som snö på en fjälltopp och såg otroligt vackra ut där de blänkte i morgonsolen. All rost var bortblåst av åren härnere i ensamheten. Friheten och den enkla kosten och tilliten hade gjort susen. Det såg ju verkligen ut som om de skulle kunna flyga.

-Men för in i det allra heligaste-tänkte han. Här har man nu efter hårt slit vackra och stolta vingar att verkligen kunna flyga med men ingen att lära av.

Jag vet att jag har kraften nu men någon måste visa mig! Jag behöver en flyglärare! NU!!!

 

Nu hände något märkligt. En orkan drog in snabbare än någonsin förr. Han visste att de var lömska vi den här tiden på året. Det hade han fått lära sig flera gånger. Skillnaden den här gången var att den kom från ett håll han inte väntat sig och med full kraft sprang han för att söka skydd. Det var för sent.

Orkanen kastade honom högt upp i skyn. Och inte förrän på flera hundra meters höjd kastades han ut ur orkanens centrum.

Men kära Afrodite…detta är ju inte sant! Efter all denna möda och nu ska jag ännu en gång falla fritt mot klipporna.

Inte att jag överlever två krasher! Nu dör jag på riktigt. Med hissnande fart föll den vältränade kroppen handlöst mot en säker död! Av ren intuition fällde han plötsligt ut de majestätiska nya vingarna. Det gick lätt och smidigt. Synen var graciös! En stor vacker vältränad mås i fullständigt fritt fall som plötsligt fäller ut sina starka vingar.

 

Himlen fylldes av kärlek. Änglarna dansade fritt nu. Fåglarna sjöng starkare än någonsin. Allt runt måsen var plötsligt obeskrivligt vackert. Måsen kände närvaron. Allt var annorlunda.

-Herregud tänkte måsen. Jag måste drömma. Jag flyger på riktigt!!! JAG FLYGER!!! JAG LEVER!!!

Bärkraften var nu enorm under vingarna och kraften i kroppen och själen gjorde att måsen bredde ut sig som ett reaplan på 200 m höjd.

Känslan var fullständigt ofattbar. Jag kunde själv! Jag kan flyga. Måsen skrek för gången i ren lycka över att flyga på egen hand i sin totala ensamhet. Men var han ensam? Plötsligt såg han universums storhet. Bergen, klipporna,molnen, havet, fiskarna, örnen högt däruppe, krabborna på stranden. Ja-det var som att han på ett märkligt kände närvaron av hela existensen. Han var en del av allt.

-FATTAR NI!!! JAG FLYGER!!! PÅ RIKTIGT!!!

Och måsen visste nu att han inte var ensam längre. Kärleken han upplevt så djupt av att helt och fullt närvarande vara sig själv fullt ut var obeskrivligt vacker. Den kärleken är aldrig ensam. För första gången i sitt 43 åriga måsliv var han för en stund just den kärleken.

Det var ju så lätt. Varför vågade jag inte på marken därnere? Konstigt det var ju bara att veckla ut dem och röra dem.

Milde tid vilken prägling! Jag har kunnat flyga hela tiden men inte vetat det! Men nu vet jag! Och det är maaaagiskt!!!!

Med stor tillförsikt gjorde han några extra loopar och störtdök mest för att känna för hur det var att falla fritt med vingar.

Närsomhelst visste han nu att han kunde veckla ut dem och landa säkert var han ville på jorden.

Det var i den stunden han på djupet insåg att det inte handlade om att flyga eller inte. Det handlade om kärlek och tillit till sig själv och att våga vara den man är.

 

Detta måste vara livet tänkte han. Falla fritt med vetskapen att vart jag än landar gör jag det säkert numer.

Han visste samtidigt att nu skulle han landa i sin koloni igen för där fanns hans tre underbara barn och exfru.

Men skulle hon förstå ? Barnen skulle säkert göra det och lära sig flyga ganska snart. Men ville hans tidigare måsfru som han nu visste att han älskade över allt annat lära sig flyga igen.

Det var ytterst tveksamt men han kanske skulle göra ett försök att få henne att flyga med honom igen!

Någonstans visste han dock att det var inte menat så och att han nu istället för första gången kunde acceptera deras separation och lämna henne i vacker kärlek och på egen gå vidare i sitt storslagna måsliv.

 

Det var vid middagstid han nu säkert landade på den plats han lämnat för ett par år sedan.

Känslan var mycket märklig. Det var ingen som såg honom! Kändes som ingen ville se honom. Han kände att han nu var ett hot mot deras trygga liv. Han visste att han skulle rumstera om i deras trygga tankebanor. Men det var ok nu. Han visste att han kunde flyga och det var det viktiga. Hans levnadsöde var att lära sig att flyga och sedan att lära ut den svåra men ändå så enkla konsten. Det var ett svårt uppdrag han fått på jorden men uppgiften skänkte honom en mening med livet. ”Att flyga i kärlek”

-Den nu ännu fetare måsen som var en tidigare vän kände inte igen honom längre.

-Jag kan flyga nu!

-Jag ser det men mig får du aldrig att göra de där dumheterna. Hejdå!

Men med nyfunna visheter i livets hårda skola därnere bland de mörka klipporna bredde han återigen ut sina vackra vingar och styrde in mot kolonin igen.

Den ännu lite fetare måsen såg ändå upp på honom när han majestätiskt lyfte och tänkte att det måste vara fantastiskt att uppleva det där men det kommer aldrig att hända mig och det kunde han eller vågade han aldrig berätta för honom. Men något i hans innersta var väckt av synen av den vilt flygande fågeln i kärlek.

Hans undermedvetna var påverkat och det var gott nog. Kanske skulle även han ändå flyga en dag.

Det var längesen han lämnat dem men nu var han tillbaka. Han var ett hot mot hela kolonin det visste han. Det var dags för dem att lära sig att flyga!

Men med tanke på hans egna upplevelser vad som hade krävts för att lära sig konsten var han tveksam på om någon skulle vilja lyssna och än mindre följa hans exempel.

Men kanske fanns det ändå ett sätt att få dem att förstå hans resa utan att de själva behövde göra densamma för att kunna flyga. Det borde ju bara våga flyga.

 

Jag kan lära dem att de har vingar och redan kan flyga om de vill. Men en sak visste han. Lite träning skulle de allt behöva i kropp och själ. Men att kasta sig utför stupet var ju faktiskt inte nödvändigt.

Det skulle ju gå att leva det enkla och nyttiga livet även här i kolonin. De rika kunde ju hjälpa de fattiga måsarna och tillsammans kunde kanske hela kolonin flyga i galen vild kärlek en dag.

Måsen kände sig nöjd med livet. Han levde otroligt enkelt men han kunde konsten att flyga i ett samhälle där ingen tidigare flugit och nu skulle han lära ut den konsten.

Ingenting skulle han byta ut mot konsten att flyga och han visste nu att hans barn skulle få en ovärderlig gåva av honom.

En Pappa som flyger! Vackrare blir det inte för ett barn och en Pappa. Men många var de tvivel de skulle utsätta honom för men en dag visste han att de skulle förstå att det var hans roll som pappa att lära dem flyga i kärlek.

Än idag vet vi inte om måsen fick tillbaka sin älskade fru men en sak vet vi och det är att han fortfarande flyger.

 

VARJE DAG!!! TJOHOOOOOOO!!!! I KÄRLEK!!!!! I EVIGHET!!!!!

 

Det lite märkliga är ju att den här måsen lever bland oss idag och undrar hur han ska flyga vidare för saken är den att måsen har nu äntligen förstått att han är ju ingen mås utan en människa av kött och blod men med nya vackra inre vingar av guld.

Om du en dag möter en människa som beter sig som måsen i den lilla historien hoppas jag du vill lyssna på den figuren. Det kommer säkert att skrämma dig men han eller hon har något spännande att berätta om livet.

 

Så står det skrivet….lev i frihet och kärlek!